fästa någon vikt därvid, ty han uttömde sig i lovord över en predikant, som uträttade underverk av vältalighet i domkyrkan och som alla fruntimmer sprungo för att höra.
Men om också han ej hade begärt några förklaringar, så skulle andra en annan gång kunna visa sig mindre grannlaga. Också ansåg hon lämpligt att varje gång ta in på Röda korset, så att folket från hennes köping, som mötte henne i trappan, ej misstänkte någonting.
En dag mötte emellertid herr Lheureux henne, då hon kom ut från Hotel de Boulogne vid Léons arm, och hon blev rädd, inbillande sig att han skulle skvallra ur skolan. Men så dum var han icke.
Tre dagar därefter kom han in i hennes rum, stängde dörren och sade:
— Jag behöver pengar.
Hon förklarade sig ej kunna lämna honom några sådana. Lheureux jämrade sig vitt och brett och erinrade henne om alla tjänster han gjort henne.
Av de båda reverser, som Charles skrivit under, hade Emma hittills endast betalat den ena. Vad den andra beträffar hade köpmannen på hennes begäran gått in på att ersätta den med två andra, som till och med hade blivit förnyade på en ganska lång termin. Sedan tog han upp ur fickan en förteckning på obetalda varor, nämligen gardinerna, mattan, tyg till länstolarna, flera klänningar och diverse toalettartiklar, vilkas värde uppgick till en summa av omkring 2,000 francs.
Hon sänkte huvudet; han fortfor:
— Men om ni inte har kontanter, så har ni i stället en fastighet.
Han talade om ett litet ruckel till hus, beläget i Barneville, nära Aumale, och som inbragte föga eller intet. Det hade fordom tillhört en liten lantgård, som herr Bovary d. ä. sålt; Lheureux visste allt, ända till tomtarealen och namnet på grannarna.
— I ert ställe, sade han, skulle jag göra mig av med det där huset, och så finge ni ju pengar över.
Hon invände att det var svårt att träffa på en köpare; han antydde att han möjligen skulle kunna anskaffa en
