till sin mor. I stället för att skriva svar kom hon själv, och då Emma ville veta om han hade lyckats utverka någonting av henne, svarade han:
— Ja, men hon begär att få se räkningen.
Tidigt följande morgon skyndade Emma till herr Lheureux och bad honom skriva ut en annan räkning, som ej översteg 1,000 francs, ty om hon visat den på 4,000 hade hon måst tala om att hon betalat två tredjedelar därav och följaktligen bekänna att huset var sålt, en negociation som köpmannen bedrivit mycket skickligt och som i själva verket ej blev bekant förrän långt senare.
Oaktat priset på varje artikel var satt mycket lågt kunde fru Bovary d. ä. ej underlåta att tala om slöseri.
— Kunde ni inte ha undvarit mattan? Varför ha ni klätt om länstolarna? På min tid fanns det i husen en enda länstol, för ålderstigna familjemedlemmar — åtminstone var det så hos min mor, som var en hederlig kvinna, det kan jag försäkra er. Alla människor kunna inte vara rika! Och ingen rikedom räcker till när man är slösaktig. Jag skulle blygas över att föra en sådan vällevnad som ni. Och ändå är jag gammal, behöver sköta mig — å, så mycket grannlåter och bjävs! Vad vill det säga? Fodersiden till två francs! Jag begagnar jaconnets till femtio centimer, ja till och med fyrtio, och det gör alldeles samma nytta.
Emma, som satt bekvämt bakåtlutad i soffan, svarade helt trankilt:
— Seså, min fru, låt det nu vara nog!
Den andra fortfor att läsa lagen för henne och förutsade att de skulle sluta på fattighuset. För övrigt var det Bovarys fel. Lyckligtvis hade han lovat att förstöra den där fullmakten — — —
— Huru?
— Jo, det har han svurit mig.
Emma öppnade fönstret, ropade på Charles, och den stackars karlen blev tvungen att tillstå att modern avtvingat honom detta löfte.
Emma försvann, men kom genast tillbaka och räckte henne majestätiskt ett papper.
