Hoppa till innehållet

Sida:Madame Bovary (sv).djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Tack, sade den gamla frun.

Och hon kastade fullmakten på elden.

Emma brast ut i ett skärande, gällt skratt, som aldrig ville sluta: hon hade en nervattack.

— Ack min Gud! utropade Charles. Det är orätt av dig, mamma, att ställa till uppträden med henne!

Hans mor höjde på axlarna och påstod att hon bara gjorde sig till.

Men Charles opponerade sig för första gången och tog sin hustru så eftertryckligt i försvar att fru Bovary d. ä. ville resa därifrån. Hon for dagen därpå, och då han vid avskedet försökte hålla henne kvar svarade hon:

— Nej, nej! Du håller mera av henne än av mig, och det gör du rätt i, det är naturens ordning. För övrigt får du väl själv se vart det leder. Ja, nu träffas vi inte på länge, ty jag ämnar inte som du säger ställa till uppträden med henne.

Charles kände sig helt slagen gent emot Emma, och hon dolde ej det groll hon hyste mot honom för den brist på förtroende han visat mot henne; han fick bedja henne länge, innan hon gick in på att ännu en gång åtaga sig affärernas skötande, och han följde henne till och med till herr Guillaumin för att låta denne sätta upp en alldeles likadan fullmakt.

— Det här förstår jag så väl, sade notarien; en vetenskapsman kan inte slösa bort sin dyrbara tid på livets praktiska smådetaljer.

Och Charles åhörde med välbehag denna smickrande reflexion, vilken framställde hans svaghet som den lärdes överlägsenhet.

Vilket utbrott av stormande glädje nästa torsdag på hotellet, då hon träffade Léon! Hon skrattade, grät, sjöng, dansade, skickade ner efter sorbet, ville röka cigarretter, föreföll honom extravagant, men förtjusande, tillbedjansvärd.

Han visste ej vad det var för en kraft, som drev henne till att med allt större lystnad kasta sig över livets


260