Sida:Madame Bovary (sv).djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

njutningar. Hon blev retlig, fick begär efter läckerheter, promenerade med högburet huvud på gatorna tillsammans med honom, utan någon fruktan för att kompromettera sig, sade hon. Ibland spratt hon emellertid till, då hon plötsligt kom att tänka på att hon kunde möta Rodolphe, ty fastän de skilts åt för alltid, tyckte hon sig ändå ej vara helt och hållet fri från hans välde.

En kväll kom hon ej tillbaka till Yonville. Charles blev utom sig av oro, och lilla Berthe, som ej ville gå till sängs utan sin mamma, grät hejdlöst. Justin hade gått framåt vägen på måfå. Till och med herr Homais hade lämnat sitt apotek i sticket.

Då klockan slog 11 stod Charles ej ut längre, han spände för sin schäs, hoppade upp i den, piskade på hästen och kom inemot klockan två på morgonen till Röda korset. Ingen där. Han tänkte att Léon möjligen kunde ha sett till henne, men var bodde han? Charles erinrade sig lyckligtvis hans principals adress. Han skyndade dit.

Det var i daggryningen. Han urskilde några anslagstavlor på en port; han knackade på. En röst ropade den begärda upplysningen till honom utan att öppna, under en ström av skällsord för att han ej lät folk sova i fred om natten.

Huset, där skrivaren bodde, hade varken ringklocka eller portklapp eller portvakt. Charles dundrade med knytnävarna på fönsterluckorna. En polisbetjänt syntes vid ett gathörn, då blev han rädd och gick därifrån.

Jag är tokig, tänkte han; de ha troligen hållit henne kvar hos herr Lormeaux.

Men familjen Lormeaux hade flyttat från Rouen.

— Hon har väl stannat kvar för att se om fru Dubreuil. Nej, fru Dubreuil dog ju för nära ett år sedan! Var är hon då?

Han fick en idé. Han gick in på ett kafé, bad att få i se adresskalendern och sökte rätt på mademoiselle Lempereurs namn; hon bodde vid rue de la Renelle-des-Maroquiniers numro 74.

Då han vek av in på denna gata kom Emma emot


261