Hoppa till innehållet

Sida:Madame Bovary (sv).djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

i överensstämmelse med det hon talade om var hennes röst än klar och munter, än blev den plötsligt smäktande och slutade nästan i en viskning; än var hon livlig och hade barnsligt naiva miner, än slöt hon sina ögon till hälften, ett offer för ledsnaden, och lät tankarna irra i fjärran.

När Charles om kvällen var på vägen hem, genomgick han i minnet mening efter mening, allt vad hon sagt och försökte att fylla i alla luckor för att skapa sig en föreställning om det liv, hon fört, innan de ännu voro bekanta. Men han kunde aldrig i tankarna se henne annorlunda än hon var då han såg henne första gången eller sådan han nyss lämnat henne. Därefter undrade han huru hon skulle få det, om hon bleve gift — och med vem? Gubben Rouault var rik och hon — så vacker! Oupphörligt såg han Emmas ansikte för ögonen och hörde ett enformigt surrande i öronen som av en snurra: tänk om du skulle gifta dig! tänk om du skulle gifta dig! Den natten kunde han icke sova, hans strupe var som hopsnörd, han var törstig. Han steg upp för att gå och dricka ur vattenkaraffinen och öppnade fönstret. Himlen var strödd med stjärnor, en ljum vindfläkt slog emot honom och på avstånd hördes hundskall. Han vände ansiktet åt Bertaux till.

I den tanken att det ej kunde vara farligt att försöka, föresatte sig Charles att komma fram med sin begäran vid första lämpliga tillfälle; men för varje gång tillfället erbjöd sig, teg han av fruktan att ej kunna hitta på passande ord.

Gubben Rouault skulle ej ha haft någonting emot att bli av med dottern, som just ej gjorde honom någon nytta i huset. Inom sig fann han detta ej underligt, hon hade för gott huvud för att passa till lantbruk; detta yrke måtte vara förbannat av himlen, eftersom det aldrig gör någon till millionär. Långtifrån att ha samlat någonting förlorade den stackars mannen tvärtom år efter år, ty när det gällde att köpa och sälja, var han visserligen fiffig nog, men det egentliga lantbruket förstod han sig mindre på än någon. Han satt gärna stilla där man satte honom och knusslade ej, när det gällde att leva


21