Då satte hon sig på en bänk i skuggan av almarna. Vad hennes liv den tiden hade varit lugnt! Med vilken avundsam längtan tänkte hon ej tillbaka till denna tid, då hon efter romanernas skildringar försökt föreställa sig kärleken som någonting obeskrivligt ljuvt!
De första månaderna av hennes äktenskap, hennes promenadritter i skogen, valsen med vicomten och Lagardys sång, allt drog förbi hennes ögon — och Léon tycktes henne plötsligt lika fjärran som allt det andra.
Och ändå älskar jag honom! tänkte hon.
Men hon var i alla fall ej lycklig, hade aldrig varit det. Varav kom det sig då att livet var så tomt och otillräckligt och att allt, varpå hon stödde sig, murknade i samma ögonblick? Men om det någonstädes fanns en stark och skön varelse, en hjältemodig natur, på samma gång exalterad och förfinad, ett skaldehjärta i en ängels skepnad, en lyra med starka strängar, varifrån elegiska kärlekssånger klingade, varför skulle slumpen ej föra denna varelse i hennes väg? O, det var omöjligt! Ingenting var för övrigt värt att man gjorde sig den mödan att söka efter det; allting ljög! Varje småleende gömde en gäspning, varje fröjd en förbannelse, varje nöje en känsla av äckel, och de ljuvaste kyssar lämnade endast kvar på ens läppar en aldrig tillfredsställd längtan efter en ännu högre njutning.
Ett metalliskt rosslande arbetade sig långsamt fram genom luften och fyra slag hördes från klosterklockan. Klockan var endast fyra! Och hon tyckte att hon suttit på denna bänk en hel evighet. Men en oändlighet av lidelser kan rymmas inom en minut, liksom en talrik folkmassa på en liten rymd.
Emma levde helt och hållet upptagen av sina passioner och frågade lika litet efter pengar som en drottning.
En gång fick hon emellertid besök av en spenslig, rödbrusig och flintskallig man, som förklarade sig vara skickad av herr Vinçart i Rouen. Han tog ur nålarna, varmed han fäst igen sidofickan på sin långa gröna rock, stack in dem i ärmen och räckte artigt fram ett papper.
Det var en revers på sjuhundra francs, accepterad
