av henne, och som Lheureux oaktat alla hennes protester hade transporterat på Vinçart.
Hon skickade sin piga till Lheureux, men han kunde icke komma.
Den okände, som stod kvar i hennes rum och förstulet såg sig omkring med nyfikna blickar, frågade med enfaldig min:
— Vad skall jag ge herr Vinçart för svar?
— Säg honom, svarade Emma, att jag inte har några pengar — förrän i nästa vecka — att han skall vänta — ja, till i nästa vecka.
Och mannen gick sin väg utan att säga ett ord.
Men klockan tolv följande middag emottog hon en lagsökning, och då hon såg det stämplade papperet, där hon på flera ställen och i stora bokstäver läste: »Maître Hareng, exekutor i Buchy», blev hon så förskräckt att hon i största hast skyndade till klädeshandlaren.
Hon fann honom i hans butik, sysselsatt med att slå in ett paket.
— Mjuka tjänare! sade han, jag står till er tjänst.
Men Lheureux fortsatte icke desto mindre med sitt arbete, biträdd av en trettonårig, litet puckelryggig flicka, vilken på samma gång tjänstgjorde som köksa och biträde i boden.
Sedan förde han Emma upp i övre våningen och lät henne stiga in i ett litet kontorsrum, där en stor järnbeslagen pulpet stod, belastad med kassaböcker. Vid väggen, under hyllorna med tygpackor, såg man en kista, men så stor att den förmodligen innehöll andra saker än sedlar och mynt. Herr Lheureux lånade nämligen ut pengar mot pant, och det var där han hade lagt fru Bovarys guldkedja jämte den stackars gubben Telliers örhängen; denne hade nämligen till sist blivit tvungen att sälja sitt kafé och hade i Quincampoix öppnat en liten kryddbod.
Lheureux satte sig på sin breda halmstol och sade:
— Vad nytt?
— Se här!
Och hon visade honom papperet.
