— Nå vad kan jag göra åt den saken?
Då blev hon häftig, erinrade honom om hans löfte att ej släppa ut hennes reverser; han erkände att han lovat henne det.
— Men jag blev alldeles tvungen, jag hade själv kniven på strupen.
— Och vad skall nu komma att inträffa? återtog hon.
— Å, det är helt enkelt: ett domstolsutslag och sedan utmätning — basta?
Emma måste göra våld på sig för att ej ge honom en örfil. Hon frågade honom saktmodigt om det ej fanns något medel att lugna herr Vinçart.
— Jo jag tackar jag, lugna Vinçart! Ni känner honom inte, hör jag; han är mera vildsint än en arab.
Men herr Lheureux måste nödvändigt hjälpa henne.
— Jag tycker att jag hittills har varit ganska hygglig mot er.
Han slog upp en av sina kassaböcker och sade:
— Titta hit!
Hans finger gled uppåt sidan:
— Låt se — låt se — den 3 augusti 200 francs — den 17 juni 150 — den 23 mars 46 — i april —
Han stannade, som om han var rädd att begå någon dumhet.
— Jag talar inte om er mans reverser, en på 700 francs och en annan på 300! Och vad ni har tagit på kredit, och räntorna sedan — det tar aldrig något slut, det är en riktig labyrint. Jag tvår mina händer!
Hon grät, hon kallade honom till och med sin »käre herr Lheureux». Men han skyllde alltjämt på »den skälmen Vinçart». Själv hade han ej en centime, ingen ville betala honom, han hade förlorat på andra allt vad han ägt, och en fattig handlande som han kunde ej ligga i förskott.
Emma teg, och herr Lheureux, som tuggade på en gåspenna, blev troligen orolig över hennes tystnad, ty han återtog:
— Om jag åtminstone finge in några pengar i veckan — — — skulle jag kanske kunna —
