älskarinna hade blivit tämligen besynnerlig och att de, som ville skilja dem åt, kanske ej hade så orätt.
Någon hade verkligen skickat hans mor ett långt, anonymt brev och underrättat henne att han hade en brottslig förbindelse med en gift kvinna, och den goda frun skrev genast till hans principal, herr de Bocage, som gick mycket klokt till väga i denna sak. Han hade ett samtal med honom, som räckte i tre kvarts timme, ville öppna hans ögon, varna honom för den avgrund, på vars brädd han vandrade. En sådan kärleksintrig skulle skada honom längre fram, då han ville bli sin egen. Han besvor honom att bryta förbindelsen, och om han ej gjorde denna uppoffring för sin egen skull, skulle han göra den för sin principals.
Léon hade slutligen lovat att aldrig mer återse Emma, och han ångrade sig att han ej hade hållit ord, då han tänkte på alla de obehag, denna kvinna skulle komma att ådraga honom, att icke tala om det gyckel, hans kamrater tilläto sig mot honom om morgnarna omkring brasan. För övrigt skulle han nu snart bli första biträde — det var nu tid att stadga sig. Också avstod han från sin flöjt, från överspända känslor, från fantasiens ingivelser, ty varje kälkborgare har i sin ungdoms yra, om också blott en dag, en minut, trott sig mäktig av omätliga passioner, storartade företag. Den vardagligaste libertin har drömt om sultaninnor, varje liten notarie bär inom sig rudimenten till en poet.
Han kom nu i misshumör, då Emma plötsligt brast i gråt vid hans bröst, och liksom vissa personer, vilka ej kunna tåla mer än en viss dosis musik, försjönk hans hjärta i en slö likgiltighet vid det brusande dånet av en kärlek, vars finesser han ej längre urskilde.
De kände varandra för väl för att någonsin gripas av dessa yrande utbrott av glädje, som kärleken för med sig. Hon vämjdes lika mycket vid honom som han var trött på henne. För Emma hade äktenskapsbrottet blivit lika tråkigt och prosaiskt som äktenskapet.
Men huru skulle hon kunna göra sig av med honom? Och huru förödmjukad hon än kände sig över det föga
