upplyftande i en sådan lycka som deras hade hon likväl genom vanan växt fast därvid, och varje dag hakade hon sig allt mera fast vid denna lycka, men kom den att sina ut, just därför att hon ville ha den för stor. Hon skyllde sina svikna förhoppningar på Léon, alldeles som om han hade bedragit henne, och hon önskade till och med en katastrof, som kunde bli anledningen till deras skilsmässa, eftersom hon ej hade mod att själv besluta sig därför.
Hon fortfor icke desto mindre att skriva ömma brev till honom, ty hon hade den åsikten att en kvinna alltid bör skriva till sin älskare.
Men under det hon skrev tänkte hon sig en helt annan man, en drömbild, sammansatt av hennes ljuvaste minnen, hennes starkaste längtan ock det vackraste hon läst; och han blev slutligen så verklig, så livslevande, att tanken på honom fyllde henne med häpnad och lycksalighet, ehuru hon likväl ej kunde få honom alldeles klar för sin fantasi. Därtill hade hon givit honom, liksom en gud, alltför många attribut. Han bodde i den dimmiga, blånande region, där silkesstegar gunga nedanför balkongen, i månens sken och blommornas doft. Hon kände honom nära sig, han skulle komma och bemäktiga sig hela hennes varelse i en kyss. Sedan sjönk hon tillsammans, tillintetgjord och maktlös, ty dessa kriser av namnlös kärlek tröttade henne mera än de vildaste orgier.
Hon kände sig nu likgiltig för allt. Ofta mottog hon lagsökningar på stämplat papper, som hon knappast såg på. Hon skulle ha velat upphöra att leva eller sova beständigt.
Midfastosöndagen reste hon till Rouen och kom ej tillbaka på kvällen; hon gick på maskeradbalen. Hon klädde sig i sammetsbyxor och röda strumpor, peruk med stångpiska och trekantig hatt. Hon dansade hela natten efter den skrällande mässingsmusiken; man trängdes omkring henne, och om morgonen stod hon i teaterns peristyl tillsammans med fem eller sex masker, debardörer och matroser, kamrater till Léon, som talade om att gå och supera.
