Hon invände att summan var alldeles för stor.
— Det rår jag inte för! Domstolen har godkänt min fordran! Det har jag utslag på! För övrigt är det inte jag, det är Vinçart.
— Skulle ni inte kunna — ?
— Nej, jag kan ingenting.
— Men — ändå — låt oss resonera.
Hon föll till bönboken; hon hade ingenting vetat av — det var en överraskning.
— Vems fel är det? sade Lheureux och bugade sig ironiskt. Under det jag trälar och släpar som en negerslav lever ni livets glada dagar.
— Nej, inga moralföreläsningar!
— Det skadar aldrig, svarade han.
Hon förödmjukade sig, hon tiggde och bad, och hon stödde till och med sin vackra vita hand på köpmannens knä.
— Släpp mig! Man skulle nästan kunna tro, att ni vill förföra mig!
— Ni är en eländig usling! utropade hon.
— Nå, nå, så ni tar till! svarade han skrattande.
— Jag skall tala om för alla människor hurudan ni är. Jag skall tala om för min man —
— Er man, ja! Jag har någonting som jag skall visa honom.
Och Lheureux upptog ur sin kista det kvitto på adertonhundra francs, som hon hade givit honom vid den Vinçartska transaktionen.
— Tror ni, tillade han, att den stackars karlen inte begriper er lilla stöld?
Hon sjönk ner på en stol, tillintetgjord, som om hon nu fått dråpslaget. Han gick av och an mellan fönstret och pulpeten och sade om och om igen:
— Jag skall visa honom det — jag skall visa honom det —
Sedan närmade han sig henne och sade i blid ton:
— Det är inte roligt, det vet jag nog, men i alla fall är det ingen som dör av sådant här, och eftersom
