stolar, ljusstakar, och i hennes sängkammare alla småsakerna på étagèren. De granskade hennes klänningar, linnet, toalettrummet, och hela hennes liv utbreddes för dessa tre herrars blickar, likt ett kadaver som man obducerar.
Maître Hareng, en mager figur i svart igenknäppt rock och vit halsduk, frågade oupphörligt:
— Ni tillåter väl, min fru? Ni tillåter väl?
Han utropade ofta:
— Charmant! — Mycket vackert!
Sedan började han åter skriva och doppade pennan i bläckhornet, som han höll i den vänstra handen.
Då de hade slutat nere i rummen gingo de upp på vinden.
Där stod ett skrivbord, där hon förvarade Rodolphes brev. Hon måste öppna det.
— Ah, en brevväxling! sade maître Hareng med ett hemlighetsfullt småleende. Men ni måste ursäkta — ty jag får lov att förvissa mig om att lådan inte innehåller andra saker.
Och han skakade lätt på papperen, liksom för att rista ur napoleond'orer. Då greps hon av förbittring, när hon såg denna grova hand med fingrar röda och mjuka som sniglar röra vid dessa sidor, vid vilkas genomläsning hennes hjärta klappat så våldsamt.
Äntligen gingo de sin väg! Felicité kom in. Hon hade skickat ut henne för att möta Bovary och hindra honom från att komma hem; rättstjänaren, som kvarlämnades för att bevaka de utmätta sakerna, förde de upp på vinden, där han lovade att hålla sig stilla.
Charles föreföll henne nedslagen den kvällen. Emma betraktade honom förstulet med en ångestfull blick och trodde sig läsa anklagelser i hans pannas veck. När sedan hennes ögon stannade på den med kinesiska solfjädrar prydda kaminen, på de veckrika gardinerna, fåtöljerna, alla dessa saker, som hade förljuvat allt det bittra i hennes liv, greps hon av ånger eller snarare av en oändlig saknad, som ökade hennes lidanden i stället
