Sida:Madame Bovary (sv).djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

för att stilla dem. Charles satt med bägge fötterna på spiselgallret och rörde i elden.

En gång gjorde rättstjänaren något buller där uppe; han hade troligen ledsnat på att sitta stilla i sitt gömställe.

— Går någon däruppe? sade Charles.

— Nej! svarade hon, det är en av vindsluckorna som står öppen och som blåsten tar i.

Följande dag, som var en söndag, for hon in till Rouen för att gå till alla bankirer som hon kände till namnet på. De voro på landet eller bortresta. Hon lät ej avskräcka sig, och av alla, som hon träffade, begärde hon pengar, försäkrade att hon måste ha pengar, att hon skulle betala igen dem. Några skrattade henne mitt i ansiktet, alla sade nej.

Klockan två sprang hon till Léon och knackade på hans dörr. Ingen öppnade. Slutligen kom han ut.

— Vad vill du?

— Kommer jag olägligt?

— Nej — men —

Och han erkände att hans hyresvärd ej tyckte om att han tog emot »fruntimmer».

— Jag har någonting att säga dig, återtog hon. Kom med.

Och de gingo till Hôtel de Boulogne.

Då de kommo upp på sitt rum drack hon ett stort glas vatten. Hon var mycket blek. Hon sade till honom:

— Léon, du måste göra mig en stor tjänst.

Hon tryckte hårt bägge hans händer och tillade:

— Jag behöver 8,000 francs!

— Du är tokig!

— Inte ännu!

Hon berättade historien om utmätningen, skildrade sin nöd, ty Charles var okunnig om alltsammans, hennes svärmor kunde inte tåla henne, gubben Rouault förmådde ingenting, men han, Léon, skulle gå ut i staden och skaffa den oundgängliga summan.

— Huru tycker du att — ?

— Vad du är feg! utropade hon.

Han stirrade på henne och sade:



281