Sida:Madame Bovary (sv).djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

av raseri, stirrande med tårfylld blick mot den tomma horisonten och liksom njutande av det hat, som var nära att kväva henne.

Då hon fick sikte på deras hus blev hon som förlamad. Hon kunde ej ta ett steg framåt; hon måste det emellertid — vart skulle hon annars ta vägen?

Felicité väntade henne i portgången.

— Nå?

— Nej! sade Emma.

Och under en kvarts timme hjälptes de åt att uppräkna de olika personer i Yonville, som möjligen skulle vara sinnade att hjälpa henne. Men vid varje namn, som Felicité uppgav, svarade Emma:

— Omöjligt! Han ville inte!

— Och herrn, som snart kommer hem!

— Jag vet det nog. Låt mig få vara ensam.

Hon hade försökt allt.

Nu återstod ingenting att göra, och då Charles kom skulle hon alltså säga till honom:

— Vänd om igen. Mattan, som du går på, tillhör oss ej längre. Här i huset rår du ej om en möbel, en knappnål, ett halmstrå, och det är jag som har ruinerat dig!

Han skulle brista i gråt, men sedan den första smärtsamma överraskningen var förbi skulle han förlåta.

— Ja, mumlade hon och gnisslade med tänderna, han skall förlåta mig, han — ! Om han också hade en million att bjuda mig skulle jag inte förlåta honom, att han kommit i min väg! Nej — aldrig! Aldrig!

Tanken på Bovarys överlägsenhet över henne gjorde henne utom sig. Och för övrigt, antingen hon bekände eller icke skulle han ändå snart få veta vad som hänt; hon måste alltså invänta detta förfärliga uppträde och böja sig under hans ädelmod. Hon tänkte på att vända om till Lheureux — men vad tjänade det till? Att skriva till sin far — det var för sent, och kanske ångrade hon sig nu att hon ej givit vika för den andre. Då hörde hon hovslag på vägen. Det var Charles; han öppnade grinden, han var vitare i ansiktet än kalkrappningen på


19 Flaubert, Fru Bovary.
289