muren. Hon störtade utför trappan och smög sig över torget, och märens fru, som stod utanför kyrkan och pratade med Lestiboudois, såg henne gå in till uppbördsmannen.
Hon skyndade till fru Caron för att tala om det. De båda fruntimren gingo upp på vinden; de gömde sig bakom det nytvättade linnet, som hängde på klädstrecken, och kunde därifrån se över hela Binets rum.
Han var ensam i sin vindskammare, sysselsatt med att svarva. Det ljusgula fratet rök om svarvstolen som gnistorna om en galopperande hästs hovar; de båda hjulen vredo sig brummande. Binet smålog och tycktes helt och hållet försjunken i en ostörd lycksalighet.
— Ah, där är hon! sade fru Tuvache.
Men tack vare svarvstolens dån var det knappast möjligt att höra vad hon sade.
Slutligen tyckte damerna sig höra ordet francs, och gumman Tuvache viskade:
— Hon ber honom om uppskov med sina kontributioner.
— Troligen! svarade den andra.
De sågo henne gå av och an och betrakta servettringarna, ljusstakarna och ledstångskulorna, under det att Binet belåtet strök sig om hakan.
— Tänker hon beställa någonting av honom? sade fru Tuvache.
— Nej, han säljer ju aldrig någonting! invände hennes grannfru.
Uppbördsmannen tycktes höra på henne med uppspärrade ögon som om han ej begrep. Hon fortfor att tala ömt och bönfallande. Hon närmade sig. Hennes bröst flämtade; de stodo tysta.
— Koketterar hon för honom? sade fru Tuvache.
Binet var röd ända upp till hårfästet. Hon fattade hans händer.
— Nej, det är för starkt!
Hon föreslog honom troligen någonting avskyvärt, ty uppbördsmannen — och han var ändå en tapper karl, han hade kämpat vid Bautzen och Lützen, varit med om
