— Å, svarade hon bittert, det är en sorglig skönhet — ni har ju försmått den, min vän.
Nu började han avlägga en förklaring över sitt uppförande, ursäktade sig i svävande ordalag; han kunde ej hitta på någonting bättre.
Hon tjusades av hans ord, ännu mera av hans röst och utseende; hon låtsade sig tro, eller trodde kanske på det skäl han uppgav till brytningen; det var en hemlighet, varpå en tredje persons heder och till och med liv berodde.
— Ja, huru därmed än må vara, sade hon och betraktade honom dystert, har jag ändå lidit grymt!
Han svarade i filosofisk ton:
— Sådant är livet!
— Har ni åtminstone, återtog Emma, varit lycklig sedan vi skildes?
— A, varken lycklig eller olycklig.
— Det hade kanske varit bäst om vi aldrig skilts åt.
— Ja — kanske!
— Tror du det? sade hon och närmade sig honom.
Hon suckade.
— O, Rodolphe, om du visste! Jag har älskat dig så högt!
Hon fattade hans hand, och de sutto en stund med händerna i varandras — som den första dagen på lantbruksmötet! Han gjorde en stolt kastning på huvudet, kämpande mot sin rörelse. Men hon sjönk till hans bröst och sade till honom:
— Huru tror du att jag skulle kunna leva utan dig? Man kan inte vänja sig av med lyckan! Jag var i förtvivlan! Jag trodde att jag skulle dö. Jag skall sedan berätta dig allt detta. Och du — du har flytt för mig!
Ty i tre år hade han sorgfälligt undvikit henne i följd av denna medfödda feghet, som karaktäriserar det starkare könet, och Emma fortfor med sina kattlikt inställsamma, lekfulla attityder:
— Du älskar andra kvinnor, tillstå det. Jag förstår dem nog och jag ursäktar dem; du har bländat dem som du bländade mig. Du är en man! Du måste vinna alla
