en enda blick erinra honom om deras förlorade kärlek. Hon skyndade alltså till la Huchette, utan att tänka på att hon stod i begrepp att själv föreslå detsamma som nyss gjort henne så förgrymmad, eller ha den minsta aning om denna förnedring.
VIII.
Under det hon gick tänkte hon: vad skall jag säga? Huru skall jag börja? Och allt eftersom hon kom närmare, kände hon igen buskarna, träden, starrgräset på kullen och slottet nedanför. Hon erfor samma känslor som under den första tiden av deras kärlek, och hennes stackars sammanpressade hjärta svällde vällustigt. En ljum vind fläktade henne i ansiktet; den smältande snön föll droppvis från trädens knoppar ner i gräset.
Hon inträdde som förr genom lilla parkgrinden och kom därefter upp på stora gården, som begränsades av en dubbel rad toviga lindar. Deras långa grenar vajade gnisslande av och an. Alla hundarna i hundstallet skällde, men ingen mänsklig varelse syntes till. Hon gick uppför den breda trappan, som ledde till en stenlagd korridor, med dörrar å ömse sidor som i ett kloster eller på ett hotell. Hans rum var längst bort till vänster. Då hon lade sin hand på låsvredet sveko krafterna henne plötsligt. Hon var rädd att han ej skulle vara där, hon önskade det nästan, och ändå var det hennes enda hopp, den sista utsikten till räddning. Hon samlade sina tankar en minut, stärkte sitt mod med tanken på den tvingande nödvändigheten och inträdde.
Han satt framför brasan med bägge fötterna på spiselgallret och rökte en pipa.
— Nej se, är det ni! sade han och reste sig plötsligt.
— Ja, det är jag! Jag skulle vilja be er om ett råd, Rodolphe.
Men oaktat alla ansträngningar var det henne omöjligt att få fram ett ord vidare.
— Ni har inte förändrat er, ni är ännu lika vacker!
