Hon stod några minuter och betraktade honom.
— Du har dem icke!
Hon upprepade flera gånger:
— Du har dem icke! Jag borde ha besparat mig denna sista förödmjukelse. Du har aldrig älskat mig! Du är inte bättre än de andra!
Hon förrådde sig, hon komprometterade sig.
Rodolphe avbröt henne med en försäkran att han själv var i förlägenhet.
— Jag beklagar dig! sade Emma, Ja, det är verkligen stor synd om dig!
Hon betraktade en damaskerad bösspipa, som blänkte på vapenstället, och sade:
— Men då man är så fattig, låter man inte silversmida sina bössor! Man köper inte en pendyl med inläggningar av pärlemor! fortfor hon och pekade på hans bordstudsare, ej heller förgyllda visselpipor till sina piskskaft — hon rörde vid dem — eller berlocker till sitt ur! Dig fattas minsann ingenting! Du har till och med ett likörställ i ditt rum; du sköter om dig, du lever gott, du har ett slott, utgårdar, skogar; du anställer parforsjakter, du reser till Paris — ja, till och med en sådan här småsak, utropade hon och tog hans manschettknappar på kaminen, kan man förvandla till pengar! — Nej, jag vill inte ha dem! Behåll dem!
Och hon kastade långt ifrån sig de båda diamantknapparna, vilkas guldkedja brast itu mot väggen.
— Men jag, jag skulle ha givit dig allt, sålt allt, arbetat i mitt anletes svett, tiggt på landsvägarna, för ett småleende, en blick, för att höra dig säga tack! Och du sitter där helt lugnt i din länstol, som om du inte redan hade gjort mig tillräckligt mycket sorg? Om inte du varit skulle jag kunnat leva lycklig, det vet du. Vem var det som tvingade dig att kasta dig i min väg? Var det ett vad? Du älskade mig, det sade du — och alldeles nyss — ah, det hade varit mycket bättre om du visat bort mig! Mina händer äro ännu varma efter dina kyssar, och där, på mattan, är det ställe, där du på knä svor mig en evig kärlek. Du har kommit mig att tro därpå; i två
