år har du invaggat mig i den ljuvaste dröm! Kommer du i håg våra resplaner? O, ditt brev, ditt brev! Det sargade mitt hjärta! Och när jag sedan kommer tillbaka till honom, till honom, som är rik, lycklig, fri, för att anropa honom om en hjälp, som vilken främmande person som helst skulle ge mig, tigger om hans barmhärtighet och ger honom tillbaka hela min ömhet, stöter han mig bort, emedan det skulle kosta honom 3,000 francs!
— Jag har dem inte! svarade Rodolphe med detta orubbliga lugn, varmed man betäcker sig som med en sköld, då man är fast besluten att ej giva utbrott åt sin vrede.
Hon gick. Hon tyckte att väggarna vacklade och taket störtade över henne; hon gick åter genom den långa allén, snavande mot högarna av vissnat löv, som vinden skingrade. Slutligen kom hon till grinden; hon rev sönder sina fingrar på låset, så ivrig var hon att få upp det. Hundra steg längre bort stannade hon andfådd, nära att falla omkull. Hon vände sig om och betraktade ännu en gång det obevekligt likgiltiga slottet med dess park, trädgårdsanläggningarna, de tre gårdarna och alla fönstren på fasaden.
Hon stod där som förstelnad och hade ej medvetande av sig själv annat än genom pulsens våldsamma slag och susandet i hennes hjärna: det var som en bedövande musik, utbredande sig över hela nejden. Marken under hennes fötter var mjukare än ett hav, och fårorna på landsvägen tycktes henne vara ofantliga bruna vågor, som bröto sig mot varandra. Alla minnen och idéer, som funnos i hennes huvud, bröto sig ut på en gång, som raketerna vid ett fyrverkeri. Hon såg sin far, Lheureux' kontor, hotellrummet i Rouen, ett annat landskap. Hon greps av vanvett, hon blev rädd och lyckades återvinna fattningen, ehuru långt ifrån fullständigt, ty hon erinrade sig ej anledningen till sitt förfärliga tillstånd, nämligen penningfrågan. Det var endast hennes svikna förhoppningar om kärlek som marterade henne, och genom detta minne kände hon sin själ flykta bort, liksom de blesserade under dödskampen känna livet fly genom det blödande såret.
