Mörkret inbröt, kråkorna flögo av och an.
Hon tyckte plötsligt att eldfärgade kulor flögo genom luften, plattade till sig mot marken, virvlade av och an och slutligen smälte bort i snön mellan trädens grenar. I var och en av dem såg hon Rodolphes ansikte. De mångdubblade sig, de närmade sig, genomborrade henne; därpå försvann alltsammans. Hon såg att det var ljusskenet från de upplysta fönstren, som strålade långt bort i dimman.
Då såg hon hela sin belägenhet framför sig som en avgrund. Hennes bröst flämtade. I ett anfall av heroism, som gjorde henne nästan överlycklig, skyndade hon sedan utför kullen, gick över spången, framåt gångstigen, vek in på gatan, gick förbi saluhallen och stannade utanför apotekarens butik.
Det fanns ingen där. Hon ämnade gå in, men vid ljudet av klockan kunde någon komma; hon smög sig in genom porten med återhållen andedräkt, och trevande sig fram utmed väggarna kom hon till köksfönstret. Ett brinnande ljus stod i spiseln. Justin gick just ut genom dörren med ett fat i handen.
— De hålla på att äta middag. Då skall jag vänta.
Han kom tillbaka. Hon knackade på rutan. Han kom ut.
— Nyckeln! Nyckeln dit upp där — — —
— Vad menar ni?
Han betraktade henne, förvånad över hennes ansiktes blekhet, som blev ännu vitare mot den mörka bakgrunden. Hon föreföll honom skönare än någonsin och majestätisk som en vålnad; han förstod ej vad hon ville, men han anade någonting förskräckligt.
Hon fortfor ivrigt, med låg, smekande röst:
— Jag måste ha den. Ge mig den!
Som väggen var tunn hörde man gafflarna skramla mot tallrikarna i matsalen.
Hon påstod att hon måste ha gift åt råttorna, som hindrade henne från att sova.
— Då får jag lov att säga till herrn.
— Nej! Stanna kvar!
Sedan tillade hon i likgiltig ton:
