prästen på med sina böner; de blandade sig med Bovarys kvävda snyftningar, och ibland uppgick alltsammans i ett dovt frammumlande av latinska stavelser, vilka ljödo en och en, hemskt som en begravningsklockas slag.
Plötsligt hörde man träskor slamra och en käpp stöta emot trottoaren, och man hörde en röst, en hes röst, som sjöng:
När glödhet sommarsol sig sänker,
på idel kärlek flickan tänker.
Emma reste sig upp som ett lik, då det galvaniseras, med upplöst hår, stel blick, gapande mun.
Att gula veteaxen plocka,
som skäran nyss har mejat av,
Nanette nu flitigt syns sig bocka
till fåran ner, som skörden gav.
— Den blinde! utropade hon.
Och Emma började skratta — ett gräsligt, förtvivlat, vansinnigt skratt — troende sig se den eländige tiggarens hiskliga gestalt resa sig i det eviga mörkret som ett spöke.
Det blåste starkt; Nanette var vit om kinden,
den korta kjolen fladdrade för vinden.
Det gick en ryckning genom hennes kropp, och hon föll ner på madrassen. Alla gingo fram till sängen. Hon var död.
IX.
Efter ett dödsfall råder alltid en viss häpnad i den dödes omgivning; det är så svårt att förstå denna plötsliga påminnelse om förintelsen och att tvinga sig till att tro därpå. Men då Charles märkte, att hon låg orörlig, kastade han sig över henne och ropade:
— Farväl! Farväl!
Homais och Canivet drogo honom ut ur rummet.
— Försök att behärska er!
— Ja, sade han och gjorde våld på sig själv, jag
