Sida:Madame Bovary (sv).djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

skall vara förståndig, jag skall inte bära hand på mig. Men släpp mig! Jag vill se henne! Det är min hustru!

Och han grät.

— Gråt, sade apotekaren, låt naturen ta ut sin rätt, det skall lindra er sorg.

Viljelös som ett barn lät Charles dem leda sig ner i salen, och herr Homais gick hem till sig.

På torget anhölls han av den blinde, som släpat sig till Yonville i förhoppning att få den antiflogistiska salvan och frågade alla människor han mötte var apotekaren bodde.

— Så där ja! Som om jag inte hade tillräckligt att göra förut! Nåja — kom igen i eftermiddag!

Han skyndade in i apoteket.

Han skulle skriva två brev, blanda till något stillande medel åt Bovary, hitta på en osanning att maskera självmordet med och skriva en artikel för Fyrbåken, förutom att en hel mängd personer väntade på honom för att inhämta upplysningar; och då alla Yonvilleborna hade hört hans historia om huruledes hon tagit arsenik i stället för socker, då hon gjorde vaniljkräm, gick Homais tillbaka till Bovary.

Han fann honom ensam (herr Canivet hade nyss rest), sittande i länstolen vid fönstret och stirrande på salens golvtiljor med en idiots slöa blick.

— Nu, sade apotekaren, måste ni själv bestämma huru dags ceremonien skall äga rum.

— Vad menar ni? Vilken ceremoni?

Sedan utbrast han förfärad:

— Nej, nej — jag vill behålla henne!

Homais låtsades om ingenting, han tog vattenkaraffinen och vattnade geranierna.

— Tack, sade Charles, det var bra snällt av er —

Han fullbordade ej meningen, han överväldigades av de minnen, som apotekarens tilltag väckte hos honom.

För att förströ honom ansåg Homais lämpligt att prata litet om trädgårdsodling; växter behövde fukt. Charles böjde jakande på huvudet.

— Våren är väl för övrigt snart i annalkande.



311