började slutligen skaka av köld; han gick in och satte sig i köket.
Klockan 6 hörde man vagnsbuller på torget: det var Svalan som kom, och han stod med pannan stödd mot rutan och såg på, huru passagerarna stego ur diligensen, den ene efter den andre. Felicité lade en madrass åt honom på salongssoffan; han kastade sig ner på denna bädd och somnade.
Ehuru filosof respekterade herr Homais de döda. Utan att hysa något groll mot den stackars Charles kom han om kvällen igen för att hålla dödsvaka; han förde med sig tre vetenskapliga luntor och en annotationsbok för att göra anteckningar.
Herr Bournisien var där, och två stora vaxljus brunno vid huvudgärden av sängen, som man hade dragit ut ur alkoven.
Apotekaren, som plågades av tystnaden, började snart i klagande ton tala om »denna olyckliga unga kvinna», och prästen svarade att man nu endast kunde bedja för henne.
— Men det finns ju bara två alternativ, sade Homais. Antingen har hon dött i nådens tillstånd (som Kyrkan uttrycker sig), och då behöver hon ju ej våra böner, eller också gick hon hädan obotfärdig (så lyder ju den kyrkliga termen), och då —
Bournisien avbröt honom och svarade i kärv ton att man i alla fall måste bedja.
— Men, invände apotekaren, eftersom Gud känner alla våra behov, vad tjäna då böner till?
— Huru? utbrast prästen. Bönen! Är ni då inte kristen?
— Jo, ursäkta! sade Homais. Jag beundrar kristendomen. Först och främst har den upphävt slaveriet, skänkt världen en moral —
— Det är inte fråga om det! Alla bibelns utsagor —
— Å, vad bibelns utsagor beträffar, så lär historien oss att de ha blivit förfalskade av jesuiterna!
