Charles kom in, gick fram till sängen och drog långsamt undan gardinerna.
Emma låg med huvudet böjt mot högra axeln. Munnen, som stod öppen, bildade liksom ett svart hål i nedre delen av hennes ansikte, tummarna sutto inböjda mot handlovarna, ögongloberna voro betäckta av en klibbig, gråaktig materia, som om spindlar vävt sina nät däröver.
Kyrkklockan slog två. Man hörde floden sorla i mörkret nedanför terrassen. Herr Bournisien snöt sig ljudligt då och då, och Homais' penna gnisslade mot papperet.
— Se så, min käre vän, sade han, gå och lägg er, det här är en sönderslitande syn för er.
Då Charles gått började apotekaren och kyrkoherden åter sina dispyter.
— Läs Voltaire! sade den förre; läs Holbach, läs Encyklopedien!
— Läs »Några portugisiska judars brev», sade den senare, läs »Det förnuftiga i kristendomen» av Nicolas, en för detta ämbetsman!
De hetsade upp sig, de voro röda i ansiktet, de talade på samma gång, utan att höra på varandra; Bournisien förfasade sig över en sådan fräckhet; Homais häpnade över en sådan dumhet; och det var ej långt ifrån, att de börjat överösa varandra med okvädinsord, då Charles plötsligt kom in igen, dragen av en magnetisk kraft.
Han ställde sig mitt framför henne för att se henne bättre, och han försjönk så helt och hållet i detta beskådande, att han glömde bort sin sorg.
Han erinrade sig berättelser om skendöda och om magnetismens underverk, och han tänkte att man kanske skulle lyckas väcka upp henne igen, om man därpå koncentrerade hela sin vilja. En gång lutade han sig till och med över henne och ropade tyst: —Emma! Emma!
I daggryningen anlände fru Bovary d. ä.; då Charles kastade sig i hennes armar, brast han ånyo i gråt. Hon försökte, liksom apotekaren redan gjort, göra några inkast beträffande de dyrbara anordningarna i och för begravningen. Men då blev han så förbittrad att hon teg, och
