han gav henne till och med i uppdrag att genast bege sig till staden för att göra de nödvändiga uppköpen.
Charles var ensam hela eftermiddagen. Man hade fört Berthe till fru Homais; Felicité var där uppe i sängkammaren tillsammans med gumman Lefrançois.
Om kvällen mottog han visiter. Han steg upp och tryckte de anländandes hand utan att kunna säga ett ord, sedan slog man sig ner bland de andra, som bildade en stor halvcirkel framför kaminen. De sutto med nedsänkt ansikte och gungade med det ena benet över det andra, då och då utstötte de djupa suckar, och alla hade de grundligt tråkigt, fastän ingen ansåg sig kunna gå därifrån.
Då Homais kom tillbaka kl. 9 (de två sista dagarna hade han oupphörligt sprungit av och an över torget) hade han med sig ofantliga kvantiteter kamfer, benzoin och välluktande örter. Han bar även en flaska klor, för att borttaga miasmerna ur luften. Felicité, fru Lefrançois och fru Bovary d. ä. höllo på att kläda Emma, och de höljde över henne den långa styva slöjan, som räckte ända ner till hennes sidenskor.
Felicité snyftade:
— Ack, min stackars fru! Min stackars fru!
— Betrakta henne, sade värdshusvärdinnan suckande, vad hon ännu är vacker! Man skulle kunna svära på att hon snart skall stiga upp.
Sedan lutade de sig fram för att sätta på henne kransen.
Man måste lyfta upp hennes huvud litet, och då rann en svart vätska ut ur hennes mun.
— Ack min Gud, akta klänningen! utropade fru Lefrançois. Hjälp oss då! sade hon till apotekaren. Är ni kanske rädd?
— Jag rädd? svarade han och höjde på axlarna. Jo jag tackar jag! Jag har sett vad som värre är på Hôtel Dieu, där jag studerade farmaci! Vi bryggde punsch i dissektionssalen! Förintelsen skrämmer ej en filosof; och jag säger till och med ofta, att jag ämnar testamentera min kropp till anatomisalen, i vetenskapens intresse.
Då kyrkoherden kom, frågade han, huru herr Bovary
