blev ett allmänt skrapande med stolarna. Likbärarna stucko sina stänger under kistan, och man tågade ut ur kyrkan.
Justin syntes på apotekets tröskel. Men han drog sig genast undan igen, blek och vacklande.
I alla fönster syntes ansikten. Charles, som gick främst, rätade på sig. Han bemödade sig att se lugn och manlig ut och hälsade på sina bekanta bland folkmassan.
De sex bärarna gingo med små steg och pustade litet. Prästerna, sångarna och de båda korgossarna sjöngo De profundis, och tonerna, som än höjde än sänkte sig, böljade ut långt över fältet. Ibland försvunno de främsta i tåget vid en krökning av vägen, men det stora silverkorset höjde sig alltid mellan träden.
Kvinnorna voro klädda i svarta kappor med nedfälld kapuschong. De höllo i handen ett stort brinnande vaxljus, och Charles kände sig nästan yr i huvudet av att höra alla dessa böner och känna den fadda vaxlukten. Det blåste svalt, råg- och rovåkrarna grönskade, daggdroppar dallrade i hagtornshäckarna utmed vägen. Luften var fylld av alla möjliga glada ljud; en kärra rullade på avstånd framåt vägen, en tupp gol oupphörligt och en gnäggande fölunge sprang av och an under äppelträden. Ljusröda skyar svävade över den klara himlen, ljusreflexer darrade på de med slingerväxter beklädda kojornas halmtak. Charles kände igen de olika gårdarna. Han kom ihåg andra morgnar, alldeles lika denna, då han besökt någon sjuk i dessa kojor och återvände hem till henne.
Det svarta bårtäcket upplyftes då och då av vinden, så att man såg kistan. Bärarna voro trötta och saktade sina steg; den rörde sig framåt stötvis, som en båt i dyningar.
Man var framme.
Karlarna styrde kosan till andra ändan av kyrkogården, där graven var grävd i gräsvallen.
Man ställde upp sig runt omkring, och under det att prästen talade, rann det uppkastade röda gruset ljudlöst ner i alla fyra hörnen.
