bestämde Charles sig för en mausolé, på framsidan prydd med »en genie, som håller en slocknad fackla».
Vad inskriptionen beträffade, tyckte Homais att ingenting var så vackert som Sta viator, men längre kom han icke; han bråkade sin hjärna, han upprepade oupphörligt Sta viator — — — Slutligen kom han på det: amabilem conjugem calcas! vilket blev antaget.
En sak var besynnerlig: fastän Bovary ständigt tänkte på Emma, glömde han henne likväl, och han var förtvivlad över att se hennes bild allt mera utplånas ur sitt minne, oaktat de ansträngningar han gjorde att kvarhålla den. Han drömde emellertid om henne varje natt. Det var alltid samma dröm: han närmade sig henne, men då han ville omfamna henne multnade hon bort i hans armar.
Man såg honom under en vecka inträda i kyrkan varje kväll. Herr Bournisien besökte honom till och med ett par tre gånger, men övergav honom sedan.
Fastän Bovary levde så sparsamt, kunde han ej på långt när amortera sina gamla skulder. Lheureux vägrade att ge honom det minsta uppskov. Han hotades av utmätning. Då tog han sin tillflykt till modern, som gick in på att låta honom ta ett lån mot inteckning i vad hon ägde, men samtidigt skrev hon till honom ett brev fullt av klagomål över Emma, och till gengäld för sin uppoffring begärde hon en schal, som undgått Felicités tjuvaktiga fingrar. Charles sade nej. Det ledde till brytning mellan dem.
Hon tog första steget till försoning genom att föreslå honom att taga hem till sig lilla Berthe, som skulle hjälpa henne med småsysslor i hushållet. Charles samtyckte. Men då barnet skulle resa kunde han ej förmå sig att skiljas från henne. Då blev brytningen fullständig, ohjälplig.
I motsats till honom var hans granne Homais den lyckligaste människa i världen. Nej, icke den lyckligaste, ty en hemlig ärelystnad tärde honom: han strävade efter hederslegionen. Det fattades honom ej grundade anledningar till dessa anspråk. Under koleratiden hade han utmärkt sig för en oegennytta utan gräns; han hade på
