egen bekostnad publicerat åtskilliga allmännyttiga arbeten som t. ex. broschyren om cidern — att icke tala om att han var medlem av flera lärda sällskap (eller med andra ord av ett enda).
Homais övergick nu småningom på regeringens sida. Han gjorde prefekten i hemlighet stora tjänster vid valen. Till sist sålde han sig, prostituerade sig. Han insände till och med till konungen en petition, vari han besvor honom att »göra honom rättvisa»; han kallade honom »vår gode konung» och jämförde honom med Henri IV.
Varje morgon störtade sig apotekaren över tidningen för att däri läsa sin utnämning, men den syntes aldrig till.
Charles hade ännu ej öppnat lönnlådan i Emmas skrivbord. En dag satte han sig emellertid framför det, vred om nyckeln och tryckte på fjädern. Alla Léons brev lågo där. Intet tvivel mer! Han slukade dem till sista bokstaven, letade i alla vrår, i alla möbler, i alla lådor, snyftade, tjöt, utom sig, från sina sinnen. Han hittade ett skrin och krossade det med en spark. Rodolphes porträtt föll ur jämte en hop kärleksbrev huller om buller.
Man förvånade sig över hans nedslagenhet. Han gick aldrig ut, tog ej emot någon, vägrade till och med att gå och besöka sina sjuka. Då påstod man att han stängde in sig för att dricka.
Ibland tittade någon nyfiken in över trädgårdshäcken och såg honom då till sin förvåning, med långt skägg, i smutsiga kläder, gå omkring och gråta högt.
Om sommarkvällarna tog han med sig sin lilla flicka och gick till kyrkogården med henne. De kommo ej tillbaka därifrån förrän det var kolmörkt och alla ljus voro släckta utom i Binets vindsfönster.
En dag, då han gått till Argueils marknad för att sälja sin häst — sista resursen — träffade han Rodolphe.
De bleknade då de fingo se varandra. Rodolphe, som endast hade skickat sitt kort, stammade först några ursäkter, men blev sedan djärvare och drev slutligen dristigheten ända därhän att fråga, om han ej ville dricka en butelj öl på ett kafé.
Han satt mitt emot honom med armbågarna på bordet
