och rökte sin cigarr, under det de pratade, och Charles blev tankfull, då han betraktade detta ansikte, som hon hade älskat. Det var som om han återsett någonting av henne själv.
Den andre fortfor att tala om åkerbruk, kreatur och gödningsämnen och tillstoppade med banala fraser alla luckor, där en häntydning kunde smyga sig in. Charles hörde ej på honom. Rodolphe märkte det, och han följde i hans ansiktes skiftande uttryck minnenas gång. Det rodnade småningom, näsborrarna vidgade sig hastigt, läpparna skälvde; ett ögonblick genomborrade Charles till och med Rodolphe med blickar, fulla av mörkt raseri, ock denne tystnade, gripen av ett slags förfäran. Men snart bredde sig samma dödströtthet över Bovarys ansikte.
— Jag är inte ond på er, sade han.
Rodolphe satt tyst. Och med huvudet i bägge sina händer återtog Charles med slocknande röst och med den hopplösa sorgens undergivna ton:
— Nej, jag är inte ond på er längre!
Han tillade till och med en djupsinnig fras, den enda han någonsin uttalat:
— Det är ödets fel!
Rodolphe, som hade spelat detta öde, tyckte att han, för att vara en man i en sådan belägenhet, var bra beskedlig, till och med komisk och litet föraktlig.
Dagen därpå gick Charles och satte sig på bänken i lövsalen. Solskenet spelade in mellan gallerverket, vinranksbladens skuggor avtecknade sig på sanden, jasminerna doftade, himlen var blå, bina surrade omkring de blommande liljorna, och Charles kände som i ynglingaåren sitt sorgsna hjärta svälla av en ljuv kärlekstrånad.
Klockan 7 kom lilla Berthe, som ej hade sett honom på hela dagen, för att säga till att middagen var färdig.
Han satt med huvudet stött mot väggen, ögonen tillslutna och gapande mun och höll i handen en lång slinga av svart hår.
— Kom då, pappa! sade hon.
Hon trodde att han lekte med henne och knuffade
