ännu funnos kvar efter det forna, numera nedrivna slottet.
Charles' schäs stannade framför mittrappan. Betjänter togo emot dem; markisen kom ned, bjöd läkarens hustru sin arm och förde in henne i vestibulen.
Den var klädd med marmor högt upp på väggarna, och ljudet av steg och röster genljöd där som i en kyrka. Mitt fram var en rakt uppåtstigande trappa och till vänster ett åt trädgården vettande galleri, som ledde till biljardsalen, varifrån man redan i dörren hörde elfenbenskulorna karambolera. Då Emma gick över den för att komma in i salongen, såg hon omkring spelet några herrar med allvarlig min och hakan vilande på höga halsdukar, alla dekorerade. De hanterade sin kö tyst småleende. På väggarnas mörka boaseringar hängde breda, förgyllda ramar med namn i svarta bokstäver nedtill. Hon läste: »Jean-Antoine-d'Andervilliers-d'Yverbonville, greve de la Vaubyessard och baron de la Fresnaye, dödad i slaget vid Coutras den 20 oktober 1587.» — Ock på en annan: »Jean-Antoine-Henry-Guy-d'Andervilliers de la Vaubyessard, fransk amiral och riddare av St. Michelorden, sårad i slaget vid Hougue-Saint-Vaast, den 29 maj 1682, död på Vaubyessard den 23 januari 1693.» Sedan urskilde man knappast de följande, ty skenet från lamporna tvingades av skärmarna att strömma ned på biljardens gröna duk, så att rummet för övrigt fylldes av skymning. Ljuset spred sig i fina nät över de mörka dukarna, följande fernissans sprickor, och på dessa stora, svarta, guldkantade ytor framträdde här och där någon ljusare fläck av målningen, en vit panna, ett par ögon, som betraktade en, peruker, som böljade ned på de röda frackarnas pudrade axlar, eller spännet på ett strumpeband ovanför en rund vad.
Markisen öppnade salongsdörren; en av damerna steg upp (markisinnan själv), gick emot Emma och bjöd henne sitta ned bredvid sig på en kåsös, där hon började tala med henne så vänligt, som om hon länge känt henne. Det var en dam på omkring fyrtio år, med vacker hals, krökt näsa och smäktande röst; på sitt kastanjebruna
