hans bröst. Därefter valsade de, fastän långsammare, tillbaka till hennes plats; hon lutade sig mot väggen och satte handen för ögonen.
Då hon öppnade dem igen, satt en dam på en taburett mitt i salongen, och framför henne lågo tre valsörer på knä. Hon valde vicomten, och musiken började igen.
Man betraktade dem, de svävade fram och tillbaka, hon med orörlig överkropp och hakan nedsänkt, han med ständigt samma hållning, bröstet utspänt och munnen framåtsträckt. Hon kunde valsa minsann! De fortsatte en god stund och höllo ut längre än alla de andra.
Man konverserade ännu några minuter, och sedan man sagt varandra god natt eller rättare god morgon, gingo slottets gäster till vila.
Charles släpade sig uppför trappan, han var så trött, att det värkte i alla leder. Han hade stått vid ett spelbord fem timmar å rad och åsett huru man spelade whist, utan att begripa det ringaste därav. Också utstötte han en djup suck av belåtenhet, då han hade dragit av sig sina stövlar.
Emma svepte en schal om axlarna, öppnade fönstret och stödde armbågen mot balustraden.
Natten var mörk. Några regndroppar föllo. Hon inandades den fuktiga vinden, som svalkade hennes ögonlock. Dansmusiken surrade ännu i hennes öron, och hon ansträngde sig att hålla sig vaken, för att förlänga illusionen av detta luxuösa liv, som hon snart måste lämna.
Dagen grydde. Hon betraktade länge slottets fönster och försökte gissa, var de hade sina rum alla dessa människor, som hon hade sett kvällen förut. Hon skulle ha velat känna till deras liv, tränga dit in, deltaga däri.
Men hon skakade av köld. Hon klädde av sig och kröp ned mellan lakanen bredvid Charles som sov.
Det var mycket folk vid frukosten. Måltiden varade i tio minuter; man serverade inga spritdrycker, vilket förvånade läkaren. Sedan samlade mademoiselle d'Andervilliers upp skorpsmulorna i en korg för att bära dem till svanarna i dammen, och man gick för att bese vinterträdgården, där besynnerliga, långhåriga plantor stodo
