En dam bredvid henne tappade sin solfjäder. En dansör gick förbi.
— Ack, min herre, sade damen, var så god och tag upp min solfjäder, som ligger bakom soffan.
Herrn böjde sig ned, och under det han sträckte ut sin arm, såg Emma, huru den unga damen kastade någonting vitt, hopvikt i trekant, i hans hatt. Herrn tog upp solfjädern och lämnade den vördnadsfullt till damen; hon tackade honom med en böjning på huvudet och luktade på sin bukett.
Efter supén, varvid serverades en mängd spanska och rhenska viner, kraftsoppa, pudding à la Trafalgar och alla möjliga slags kalla kötträtter garnerade med gelé, som dallrade på faten, började vagnarna rulla bort, den ena efter den andra. Om man gläntade på muslinsgardinerna, såg man deras brinnande lanternor röra sig ute i mörkret. Sofforna glesnade, några spelare voro ännu kvar, musikanterna vätte på fingerspetsarna och togo bättre tag. Charles stod med ryggen stödd mot en dörr och halvsolv.
Klockan tre på morgonen började kotiljongen. Emma kunde icke valsa. Alla människor valsade, till och med mademoiselle d'Andervilliers och markisinnan; alla hade nu rest utom de som skulle ligga kvar på slottet, ett dussin personer ungefär.
En av valsörerna, som man helt familjärt kallade vicomten och vars djupt urringade väst satt som gjuten på hans bröst, kom emellertid för andra gången och bjöd upp fru Bovary; han försäkrade, att han skulle hjälpa henne och att det skulle gå bra.
De började långsamt, sedan ökade de farten. Allt svängde omkring för henne, lamporna, möblerna, väggarna och golvet, som en vändskiva på sin axel. Då de dansade förbi en dörr, trasslade Emmas klänning in sig mellan hans ben; deras blickar möttes, hon greps av svindel och stannade. De fortsatte dansen igen, vicomten drog henne med sig med hastigare fart och försvann med henne i ändan av galleriet, där hon var nära att falla och ett ögonblick flämtande stödde sitt huvud mot
