Sida:Madame Bovary (sv).djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

själskval dolda under småleenden. Sedan kom hertiginnornas sfär. Där var man blek, man steg upp klockan fyra, kvinnorna, stackars små änglar, buro valenciennespetsar på sina kjolar, och männen, misskända förmågor under ett obetydligt yttre, sprängde sina hästar på kapplöpningar, tillbringade sommarsäsongen i Baden-Baden och gifte sig inemot fyrtiotalet med rika arvtagerskor. I restaurangernas enskilda rum, där man superar efter midnatt, skrattade i det bländande ljusskenet litteratörernas och aktrisernas brokiga skara. De voro slösaktiga som kungar, fulla av en idealisk ärelystnad och av fantastiska drömmar. Det var ett liv ovanför de andras, mellan himmel och jord, uppe i stormmolnen, någonting sublimt. Vad den övriga mänskligheten beträffar, hade den ingen bestämd plats, det var som om den aldrig existerade. Ju närmare någonting låg henne, desto mera vände hon sin tanke därifrån. Hela hennes närmaste omgivning, den tråkiga landsbygden, de obetydliga, enfaldiga kälkborgarna de vardagliga levnadsförhållandena, allt detta föreföll henne vara ett undantag i världen, en särskild slump, som höll henne fången, medan där bortom lyckans och passionernas omätliga land utbredde sig, så långt man kunde se. I sitt begär sammanblandade hon lyxens sinnliga njutningar med hjärtats fröjder, elegansen i vanor med noblessen i känslor. Behövde ej kärleken, liksom de indiska plantorna, en beredd jordmån, en särskild temperatur? Suckarna vid månens sken, de långa omfamningarna, tårarna, som rinna på de händer man måste lämna, voro således oskiljaktiga från de stora slottens balkong, budoaren med sidengardiner och en tjock matta, fyllda jardiniärer, en säng på en estrad, ädelstenarnas glitter och de praktfulla livréerna.

Gästgivarens dräng, som varje morgon kom och skötte om deras häst, gick igenom förstugan med sina klumpiga träskor och sin trasiga blus. Det var den groom i knäbyxor, varmed man måste åtnöja sig! Då han slutat sitt arbete, kom han ej igen vidare på dagen, ty då Charles kom hem, satte han själv in sin häst i stallet, spände av sadeln och satte på grimman, medan pigan


54