Och hon följde dem i sin tanke, uppför och utför kullar, genom byar, på stora landsvägen i den stjärnklara natten.
Hon köpte en plan över Paris, och med fingerspetsen på kartan företog hon strövtåg i huvudstaden. Hon for uppför bulevarderna, stannade vid varje hörn, mellan gatornas linjer, framför de vita fyrkanter som utmärkte husen. Till sist blevo hennes ögon trötta, hon tillslöt ögonlocken och såg i mörkret gasarmar vrida sig för vinden och fotstegen fällas ned på täckvagnar, som stannade utanför teatrarnas peristyler.
Hon prenumererade på fruntimmerstidningen »La Corbeille» och på »Le Sylphe des salons». Utan att hoppa över någonting slukade hon alla redogörelser för soaréer och nya pjäser, intresserade sig för en sångerskas debut eller öppnandet av ett magasin. Hon kände till de nya moderna, de bästa skräddarnas adress, dagarna då man for ut till Boulognerskogen eller gick på operan. Hon studerade i Eugène Sue beskrivningar på möblemang, hon läste Balzac och Georges Sand, hos vilka hon sökte en inbillad tillfredsställelse för sina personliga begärelser. Till och med vid bordet hade hon med sig sin bok, och hon vände bladen, under det att Charles åt och talade med henne. Minnet av vicomten återkom alltid då hon läste. Mellan honom och de diktade personerna fanns det för henne alltid någon gemenskap. Men den cirkel, vars medelpunkt han var, vidgades småningom omkring honom, och den gloria, som omgav hans ansikte, bredde ut sig längre bort och belyste andra drömmar.
Paris, omätligare än oceanen, låg alltså för Emma insvept i ett rosenskimmer. De otaliga människoliv, som rörde sig inom detta tumult, voro likväl fördelade i olika klasser, som bildade särskilda tavlor. Emma såg endast två eller tre sådana klasser, som för henne undanskymde alla de andra och ensamma representerade hela mänskligheten. Diplomaternas värld gick på blanka parkettgolv, i salonger med spegelväggar, omkring ovala bord betäckta av en sammetsduk med guldfransar. Där funnos klänningar med långa släp, stora hemligheter,
