pigan hade fuskat bort, men som Charles förtjust slukade så länge det fanns något kvar. Hon såg i Rouen fruntimmer som buro en knippa berlocker vid sitt ur; hon köpte sig berlocker. Hon ville ha två stora vaser av blått glas på sin kamin och någon tid därefter ett syskrin av elfenben och en förgylld silverfingerborg. Ju mindre Charles förstod sig på denna elegans, desto mera förtjust var han. Den lade ett nytt behag till hans hemlivs lycka. Det var som ett guldstoft, varmed livets lilla gångstig var sandad.
Han mådde bra, han såg frisk ut, hans anseende var fullkomligt stadgat. Bondfolket tyckte om honom emedan han ej var stolt av sig. Han smekte barnen, gick aldrig på värdshuset, och dessutom ingav han förtroende genom sin moralitet. Han lyckades särskilt med katarrer och bröstsjukdomar. Charles var mycket rädd för att ta livet av sina patienter och ordinerade därför vanligen ej annat än smärtstillande vatten, kräkmedel, ett fotbad eller blodiglar. Kirurgien var han icke rädd för; han åderlät folk som hästar, och han hade en »helvetesmaskin» att draga ut tänder med.
För att hålla jämna steg med vetenskapen prenumererade han på »La Ruche médicale», en ny tidning som han hade sett annonserad. Han läste litet däri efter middagen, men tack vare matsmältningen och värmen i rummet somnade han efter fem minuter, och han låg där med hakan stödd i bägge händerna och håret utbrett som en hästman ända till lampfoten. Emma betraktade honom och höjde på axlarna. Varför hade hon ej åtminstone till man en av dessa tystlåtna men ärelystna män, som arbeta om natten med sina böcker och slutligen vid sextio år, då reumatismens ålder inträder, bära en ordenskedja på sin illa sydda svarta frack? Hon skulle ha velat, att namnet Bovary, som var hennes, blivit ryktbart, skyltats med hos bokhandlarna, omtalats i tidningarna och varit känt av hela Frankrike. Men Charles hade ingen ärelystnad! En läkare från Yvetot, med vilken han nyligen haft en konsultation, hade förödmjukat honom vid själva sjuksängen inför de församlade