släktingarna. Då Charles om kvällen berättade henne denna anekdot, utfor Emma i skarpa ordalag mot ämbetsbrodern. Charles blev rörd. Han torkade en tår ur ögat och kysste henne på pannan. Men hon var utom sig, emedan hon blygdes över honom, hon lade lust att slå honom, hon gick ut i förstugan, öppnade fönstret och inandades den friska luften för att lugna sig.
En sådan stackare! En sådan stackare! mumlade hon och bet sig i läpparna.
Han retade henne för övrigt allt mer och mer. Med åren blev han allt simplare i sitt sätt; vid desserten satt han och skar sönder de tömda vinbuteljernas korkar, sedan han ätit for han med tungan över tänderna, under det han slukade sin soppa smackade han vid varje sked, och som han började lägga på hullet, tycktes hans redan förut små ögon trängas utåt tinningarna av de tjocka kinderna.
Ibland stoppade Emma in den röda kanten av hans ylletröja innanför hans väst, ordnade hans halsduk eller kastade undan de smutsiga handskar, som han ämnade ta på sig, men det var icke som han trodde, för hans skull, det var för hennes egen, i ett utbrott av själviskhet och nervös retlighet. Ibland talade hon också med honom om saker, som hon hade läst, t. ex. om ett kapitel i en roman, om en ny pjäs eller om den anekdot från stora världen, som berättades i tidningens krönika, ty Charles var ändå en människa, ett alltid öppet öra, en åhörare, som ständigt var beredd att skänka henne sitt bifall. Hon gav ju sin vinthund förtroenden! Hon skulle ha kunnat förtro sig till vedträden i kakelugnen och till bordstudsarens pendel!
Djupast i sin själ väntade hon emellertid någon stor händelse. Som matroserna vid ett skeppsbrott spejade hon med förtvivlade blickar över sitt livs tomma enformighet och sökte i fjärran något vitt segel i dimmorna vid horisonten. Hon visste ej, huru denna slump skulle gestalta sig, hon visste ej, vilken vind som skulle driva denna farkost till henne, mot vilken strand den skulle föra henne, om den var en julle eller ett tremastat skepp,
