om den var lastad med kval eller full av njutningar ända upp till relingen. Men varje morgon, då hon vaknade, hoppades hon, att den skulle komma under dagens lopp, och hon lyssnade till varje buller, spratt upp, förvånade sig att den ej kom, och sedan, då solen gick ned, längtade hon, allt mera melankolisk, efter morgondagen.
Det blev vår igen. Då den första värmen kom och päronträden blommade, kände hon sig nära att kvävas.
Från början av juli räknade hon på fingrarna, huru många veckor det var kvar innan man var vid oktober; hon tänkte att markis d'Andervilliers kanske skulle ge ännu en bal på Vaubyessard. Men hela september förgick utan varken brev eller visiter.
Efter denna bittra missräkning var hennes hjärta ånyo tomt, och nu började åter samma ändlösa rad av ledsamma dagar.
De skulle således avlösa varandra så där, alltjämt lika, och aldrig föra med sig någonting! Andra människor, huru enformigt deras liv än var, hade ändå utsikt att kunna uppleva någon händelse. Ett äventyr förorsakade ibland scenförändring och omkastningar i oändlighet. Men det var himlens vilja att ingenting skulle hända henne! Framtiden var en kolsvart korridor, och dess dörr var väl stängd.
Hon övergav musiken. Varför spela? Det var ju ingen som hörde henne! Hon kunde ju aldrig på en konsert, i sammetsklänning med korta ärmar, låta sina fingrar löpa över elfenbenstangenterna på en Erardflygel och känna ett sorl av bifall brusa omkring sig; vad var det då värt att tråka ut sig med att studera? Hon kastade in sitt ritpapper och sina broderier i skåpet. Vad tjänade det till? Vad tjänade det till? Det var odrägligt att sy.
— Jag har läst allting, sade hon för sig själv.
Och hon satte sig för att se på hur eldtången glödgades eller hur regnet föll.
Vad hon var melankolisk om söndagarna, då man ringde till aftonsången! Hon lyssnade med ett slags dåsig uppmärksamhet till klockans spruckna ljud. En katt gick
