tänd och de båda röda och gröna glaskupor, som pryda fasaden, kasta sitt kulörta sken långt ut på gatan; då ser man apotekarens skugga liksom i bengalisk eld sitta nedlutad över pulpeten. Hans hus är uppifrån och ända ned fullt av inskriptioner skrivna med alla möjliga stilar: »Mineralvatten från Vichy, Selters och Baréges, purgationsmedel, Raspails medicin, arabisk racahout, Darcets pastiljer, Regnaults bröstsocker, bandager, bad, hälsochoklad o. s. v.» Och på skylten, som upptar butikens hela bredd, står i guldbokstäver: Homais, apotekare. Längst in i butiken, bakom de stora vågskålarna på disken, läses ordet laboratorium ovanför en glasdörr, på vilken namnet Homais ännu en gång upprepas i guldbokstäver på svart botten.
Detta är allt som finnes att se i Yonville. Gatan (den enda som finns, som är ett bösshåll lång och kantas av några butiker) slutar tvärt vid krökningen av vägen. Om man viker av till vänster kommer man snart till kyrkogården.
Under en koleraepidemi har man för att utvidga den brutit ned ett stycke av muren och köpt tre acres jord bredvid; men hela denna nya del ligger nästan obegagnad, emedan gravarna fortsätta att tränga ihop sig mot porten. Kyrkogårdens uppsyningsman, som på samma gång är dödgrävare och klockare (och som sålunda har dubbel förtjänst på liken) har använt den obegagnade jorden att sätta potatis på. År efter år minskas emellertid hans lilla täppa, och då en epidemi inträffar, vet han icke, om han skall glädja sig över dödsfallen eller förarga sig över begravningarna.
— Ni lever av de döda, Lestiboudois! sade kyrkoherden en dag till honom.
Dessa ord satte honom myror i huvudet; han upphörde för en tid, men ännu i dag fortsätter han att odla sina rotfrukter och påstår till och med tvärsäkert, att de växa vilda.
Efter de händelser, som vi skola berätta, har ingenting förändrats i Yonville. Trikoloren av järnbleck vrider sig fortfarande på toppen av kyrkans klocktorn;
