— Annat biljardkläde! utropade änkan.
— Ja, eftersom det där inte håller, och för resten vilja biljardspelare nu för tiden ha trånga hål och tunga köer. Man måste följa med sin tid! Se på Tellier, hur han har det.
Värdinnan rodnade av förtrytelse. Apotekaren tillade:
— Hans biljard är finare än er, vad ni än må säga; och om man t. ex. har lust att spela ett patriotiskt parti för Polen eller de översvämmade i Lyon —
— Jag är inte rädd för sådana trashankar som han! avbröt värdinnan och höjde på sina breda axlar. Var lugn för det, herr Homais, att så länge Gyllene Lejonet finns, går folk dit. Vi stå på säkra fötter, vi; men endera dagen skall vi få se Café français stängt och med auktionsplakat på fönsterluckorna. — Jag skulle ändra min biljard, fortfor hon för sig själv, han som är så bekväm att plocka in tvätt på — och under jakttiden har jag ju bäddat ända till sex resande på den! Men den latmasken Hivert kommer då aldrig!
— Väntar ni på honom för herrarnas middags skull? frågade apotekaren.
— Vänta? Herr Binet är ju inte kommen än! På slaget sex är han här — i fråga om punktlighet finns inte hans make. Han har sin givna plats i lilla salen. Om man slog ihjäl honom skulle han inte äta middag på något annat ställe. Och så noga han är med maten! Och kinkig på cidern sen! Det är inte med honom som med herr Léon; han kommer ibland klockan sju, till och med halv åtta; han ser inte ens på vad han äter. En sådan snäll ung herre! Aldrig hör man honom knysta.
— Ja, ser ni, det är skillnad mellan en som har fått uppfostran och en uppbördsman som är en f. d. grenadjär.
Klockan slog sex. Binet inträdde.
Han var klädd i en blå livrock, som hängde lös omkring hans magra kropp, och framför den uppslagna skärmen på hans skinnkasjett såg man en skallig panna, nött av grenadjärkasken. Han var klädd i svart klädesväst, tageltygshalsduk, gråa benkläder och, under alla
