årstider, väl blankade stövlar med två stora upphöjningar för stortårna. En väl klippt skäggkrans omgav som gräskanten omkring en rabatt hans långa ansikte med dess små ögon och krokiga näsa. Han var slängd i alla slags kortspel, skicklig jägare och hade vacker stil; hemma hos sig hade han en svarvstol, på vilken han roade sig att svarva servettringar, varmed han belamrade hela sitt hus. Han gick in i lilla salen, men först måste man föra ut de tre mjölnarna därifrån; och under hela tiden, medan man höll på att duka åt honom, satt Binet tyst på sin plats vid kakelugnen, sedan stängde han dörren och tog av sig kasjetten som vanligt.
— Inte nöter han just ut sin tunga på artigheter, sade apotekaren då han blev ensam med värdinnan.
— Han talar aldrig mer än så, svarade hon. I förra veckan kom det hit två reseexpediter, ett par riktiga lustigkurrar, som om kvällen talade om en hel hop med galenskaper, och jag skrattade så jag grät; men han, han satt där stum som en fisk och sade inte ett ord.
— Ja, sade apotekaren, han har ingen fantasi, ingen humor, ingenting av det som gör en till sällskapskarl! Att en handlande, som ligger i vidlyftiga affärer, eller en jurist, en läkare, en apotekare, kunna vara till den grad tankspridda, att de bli litet konstiga och till och med frånstötande, det kan jag förstå; sådant hör man ofta talas om. Men de ha åtminstone någonting att tänka på. Jag själv t. ex., huru många gånger har det inte hänt mig att jag sökt efter min penna på skrivbordet för att skriva en etikett, och att jag slutligen hittat den bakom örat!
Emellertid gick fru Lefrançois och ställde sig i dörren för att se efter, om ej Svalan var i annalkande. Hon ryckte till. En svartklädd herre inträdde plötsligt i köket. Man urskilde i skymningen att han hade ett rödlätt ansikte och en atletisk växt.
— Varmed kan jag stå er till tjänst, herr kyrkoherde? frågade värdinnan och räckte sig efter en av bronsljusstakarna, som stodo uppradade på kaminen som en kolonnad;