Charles för denna olycka. Herr Lheureux, en klädeshandlare, som satt tillsammans med dem i vagnen, hade försökt trösta henne genom en mängd historier om borttappade hundar, som efter många år känt igen sin herre. Han hade hört talas om en, som hade återkommit till Paris ända från Konstantinopel. En annan hade sprungit femtio mil i en rak linje och summit över fyra floder, och hans egen far hade ägt en pudel, som efter tolv års frånvaro hade hoppat upp på honom på gatan en dag, då han gick till en middagsbjudning.
II.
Emma steg först ur, därefter Felicité, herr Lheureux, en amma, och man var tvungen att väcka Charles i det hörn, där han hade somnat så snart det blev mörkt.
Homais presenterade sig; kan önskade herrskapet välkomna, sade att han var förtjust över att ha kunnat göra dem en tjänst och tillade i hjärtlig ton, att han hade tagit sig den friheten att bjuda sig själv på middag tillsammans med dem; hans hustru var bortrest.
Då fru Bovary kom in i köket, gick hon fram till spisen. Hon lyfte upp sin klänning till smalbenet och höll sin fot framför elden över fårsteken som vred sig på sitt spett. Elden belyste henne klart och göt ett starkt rött skimmer över henne, då den flammade upp i följd av draget från den halvöppna dörren.
Bredvid spisen satt en ung ljushårig herre och betraktade henne tyst.
Som herr Léon Dupuis (det var han, Gyllene Lejonets andre stamkund) hade mycket tråkigt i Yonville, där han var skrivarebiträde hos notarien, herr Guillaumin, åt han middag sent, i hopp att det skulle komma någon resande till värdshuset, som han kunde tala med under kvällens lopp. De dagar, då han slutat sitt arbete tidigt, måste han väl av brist på annan sysselsättning komma punktligt och underkasta sig att äta på tu man hand med Binet. Det var alltså med nöje han antog värdinnans
