Voltaires och Bérangers Gud! Jag hyllar de odödliga principerna av år 89! Jag erkänner inte en Gud som går och promenerar i sin lustgård med staven i hand och stoppar in sina vänner i magen på valfiskar, dör under jämmerrop och uppstår efter tre dagar, saker som äro absurda i och för sig och för övrigt helt och hållet strida emot alla fysikens lagar, vilket, i förbigående sagt, bevisar, att prästerna alltid ha vegeterat i en skamlig okunnighet som de vilja utbreda över hela världen.
Han tystnade och såg sig omkring som för att mottaga bifall av en publik, ty i sin iver hade apotekaren ett ögonblick trott sig vara på ett municipalrådssammanträde. Men värdshusvärdinnan hörde ej på honom; hon spetsade öronen efter ett avlägset buller. Man hörde rullandet av en vagn och hästskor som dånade mot landsvägen, och slutligen höll Svalan utanför porten.
Det var en gul låda uppburen av två stora hjul, som gingo ända upp till fotsacken och stänkte resenärerna fulla av smuts. De små skallrande fönsterrutorna hade smutsfläckar här och där på sitt gamla lager av damm, som ösregnet ej ens kunde tvätta bort. Den var förspänd med tre hästar, och då man for utför backar stötte den alldeles förskräckligt.
Några av borgarna i Yonville samlade sig på torget. De talade alla på en gång, frågade efter nyheter eller begärde att få ut sina korgar. Hivert visste ej vem han skulle svara först. Det var han som i staden uträttade alla ärenden för köpingens räkning. Han gick i butikerna, köpte in läder åt skomakaren, söm åt hovslagaren, en tunna sill åt hans hustru, mössor hos modisten och turer hos hårfrisören, och på hemvägen delade han ut sina paket, som han kastade över häckarna, skrikande med full hals, under det att hans hästar fingo sköta sig själva.
En olyckshändelse hade fördröjt honom: fru Bovarys tik hade sprungit bort. Man hade visslat på henne en hel kvart. Hivert själv hade gått tillbaka en dryg halvmil och oupphörligt tyckt sig se henne, men man hade måst fortsätta resan. Emma hade gråtit, blivit ond och skyllt
