tjugufyra grader Réaumur eller femtiofyra grader Fahrenheit, inte mer! Och denna värme, som i följd av vattenångorna från floden och den ganska stora mängd kreatur som finnas på ängarna ock vilka, som ni vet, utdunsta mycket ammoniak d. v. s. kväve, väte och syre (nej, bara kväve och väte) — värmen, som drar till sig markens humus, blandar ihop alla dessa olika dunster, samlar dem så att säga i en knippa och förenar sig med den i atmosfären utbredda elektriciteten, då det finns sådan, skulle i längden kunna alstra ohälsosamma miasmer liksom i de tropiska länderna; denna värme, säger jag, mildras av den sydostliga vinden som, sedan den svalkat sig, då den passerat Seinen, stundom helt plötsligt blåser upp här hos oss.
— Ni har väl åtminstone några promenader här i närheten? fortfor fru Bovary, vändande sig till den unge mannen.
— Nej, inte många, svarade han. Det finns ett ställe som kallas Hagen vid skogsbrynet. Ibland om söndagarna går jag dit och sitter där med en bok i handen och betraktar solnedgången.
— Solnedgången är det härligaste jag vet, återtog hon, i synnerhet vid havsstranden.
— Jag tillber havet, sade herr Léon.
— Och tycker ni inte, svarade fru Bovary, att tanken flyger friare över denna rymd utan gräns, vars betraktande höjer vår själ och inger oss en föreställning om något oändligt, ideellt?
— Det är på samma sätt med berglandskapen, återtog Léon. Jag har en kusin som reste i Schweiz i fjol, och han har sagt mig, att man inte kan föreställa sig vad sjöarna äro poetiska, vattenfallen tjusande och glaciärerna storartade och imponerande. Man ser furor av ofantlig storlek ligga nedvräkta tvärs över forsar, hyddor som sväva över avgrunderna, och hela dalar, tusen fot under en då skyarna höja sig. Sådana syner måste hänföra, göra en stämd för bön, för exstas! Också förvånar jag mig ej längre över den ryktbare musikern,
