som för att elda upp sin fantasi hade för vana att sitta och spela piano inför någon imponerande utsikt.
— Idkar ni musik? frågade hon.
— Nej, men jag tycker mycket om musik, svarade han.
— Hör inte på honom, fru Bovary, avbröt Homais och lutade sig fram över sin tallrik, det är bara blygsamhet. Jo jo men, min käre vän! Häromdagen sjöng ni ju »Skyddsängeln» på ert rum; jag hörde er från laboratoriet. Ni sjunger ju som en operasångare.
Leon bodde hos apotekaren, i vars hus han hade ett litet rum två trappor upp mot torget. Han rodnade över denna artighet, men hans hyresvärd hade redan vänt sig till läkaren och uppräknade för honom de förnämsta invånarna i Yonville. Han berättade anekdoter, gav upplysningar; man visste ej precis, huru stor förmögenhet notarien hade, och så hade man familjen Tuvache, som ställde till mycket bråk.
Emma återtog:
— Och vilken musik tycker ni bäst om?
— Naturligtvis den tyska, den vaggar en in i så ljuva drömmar.
— Har ni hört något italienskt operasällskap?
— Inte än, men jag hoppas få göra det nästa år, då jag ämnar slå mig ned i Paris för att avsluta mina juridiska studier.
— Det är som jag nyss hade den äran att säga till er herr man, sade apotekaren, apropå den stackars Yanoda, som reste härifrån så oförmodat; tack vare hans dårskaper kommer ni att bebo ett av de komfortablaste husen i Yonville. Vad som i synnerhet gör det bekvämt för en läkare är en port utåt allén, varigenom man kan komma ut och in utan att bli sedd. För övrigt är det försett med allt som kan vara angenämt att ha för en familj: tvättstuga, kök med skafferi, fruktrum o. s. v. Det var en herre som inte frågade efter vad han kostade på sig. I ändan av trädgården utmed ån hade han enkom låtit bygga upp en lövsal att dricka öl i om sommaren, och om ni tycker om trädgårdsskötsel, min fru, kan ni —
