andanom inspärrad i ett underjordiskt fängelse, sin familj smälta i tårar, apoteket säljas ock alla glasburkar skingras åt alla världens hörn; och han blev tvungen att gå in på ett kafé ock dricka ett glas seltersvatten med rom för att få igen sina krafter.
Minnet av denna varning bleknade småningom, och han fortfor att som förr göra oskyldiga ordinationer i sin butikkammare. Men mären hade ett horn i sidan till honom, hans ämbetsbröder voro avundsjuka, och han kunde befara vad som helst; att göra sig herr Bovary förbunden var detsamma som att hindra honom från att tala längre fram, om han märkte någonting. Också bar Homais varje morgon till honom tidningen, och ofta om eftermiddagarna övergav han sitt apotek ett ögonblick för att gå in till doktorn och prata.
Charles var nedslagen, klienterna hördes ej av. Han satt stilla i en stol i timtal utan att säga ett ord, gick sedan och lade sig att sova i sitt rum eller satte sig ned och såg på huru hans hustru sydde. För att förströ sig gjorde han hantverkaresysslor hemma i huset, och han försökte till och med att måla handkammaren med litet färg, som målarna hade lämnat kvar. Men ekonomien satte honom myror i huvudet. Han hade givit ut så mycket pengar för reparationer i Tostes, för sin hustrus toaletter och för flyttningen, att hela hemgiften, mer än tretusen francs, hade gått åt inom två år. För övrigt hade en hel mängd saker blivit skadade eller borttappade under transporten från Tostes till Yonville.
Ett intressantare ämne för bekymmer skingrade hans tankar, nämligen hans hustrus havandeskap. I den mån krisen nalkades omgav han henne med allt ömmare omsorger. Det var som om ett nytt band gjort deras förening fastare. Då han såg hennes trötta gång eller satt mitt emot henne och betraktade henne, där hon låg nästan avdomnad i sin länstol, kände hans förtjusning inga gränser; han steg upp, han kysste henne, smekte hennes ansikte, kallade henne »lilla mamma», ville tvinga henne att dansa och pratade, halvt skrattande, halvt
