tillbakadragenhet, som härrör på samma gång av anspråkslöshet och förställning. I Yonville ansågs han ha ett fint sätt. Han hörde på, då gammalt folk resonerade, och tycktes ej vara överspänd i sina politiska åsikter, någonting ganska anmärkningsvärt hos en ung man. Vidare hade han talanger, han målade akvareller, kunde läsa noter och läste gärna efter middagen, då han ej spelade kort. Herr Homais respekterade hans beläsenhet; fru Homais tyckte om honom för hans tjänstvillighet, ty han följde ofta med hennes ständigt smutsiga och mycket illa uppfostrade barn till stadens promenadplats. Utom av pigan skulle de ses efter av Justin, apotekseleven, en avlägsen släkting till herr Homais, som man hade tagit i huset av barmhärtighet och som på samma gång gjorde tjänst som drängpojke.
Apotekaren var den bästa granne man kunde önska sig. Han gav fru Bovary upplysningar om var hon skulle köpa matvaror, skickade särskilt till henne sin ciderhandlare, smakade själv på drycken och såg till att fatet fick en lämplig plats i källaren; han lärde henne huru man skulle bära sig åt för att få köpa smör billigt, och gjorde upp med Lestiboudois, klockaren och dödgrävaren, som, utom sina kyrkliga befattningar, skötte de förnämsta trädgårdarna i Yonville per år eller timme, efter ägarnas gottfinnande.
Det var ej endast begäret att blanda sig i andras angelägenheter som förmådde apotekaren att visa så mycken förekommande hjärtlighet; han hade en plan.
Han hade överträtt lagen av den 19 Ventôse år XI, paragraf I, som förbjuder varje icke examinerad att utöva medicin. I följd av en hemlig angivelse hade Homais blivit kallad till Rouen att stå till rätta inför den kunglige prokuratorn i hans enskilda arbetsrum. Denne hade tagit emot honom i full ämbetsornat med hermelinsmantel och tock på huvudet. Det var på morgonen före sessionen. Man hörde gendarmernas tunga steg i korridoren och ett skrammel av nycklar och lås på avstånd. Det susade för apotekarens öron, så att han trodde att han skulle få slag; han såg sig i
