Då blev fru Bovary d. ä. orolig för sin sons lycka, och som hon befarade, att hennes man i längden skulle ha ett demoraliserande inflytande på den unga fruns tänkesätt, var hon ivrig att påskynda avresan. Kanske hade hon ännu allvarsammare farhågor. Herr Bovary var minsann ej den som respekterade någonting.
En dag greps Emma av en plötslig längtan att se sin lilla dotter, som blivit inackorderad som ambarn hos en snickarehustru, och utan att se efter i almanackan, om den »heliga jungfruns sex veckor», d. v. s. den tid hon skulle hålla sig instängd, ännu förflutit, begav hon sig på väg till Rollets stuga, som låg i ändan av byn, mellan landsvägen och slätten.
Klockan var tolv på middagen, fönsterluckorna på husen voro stängda, skiffertaken blänkte i det skarpa solskenet, det var som om eldgnistor hoppat från spetsen av deras gavlar. Luften var kvav, Emma blev matt av att gå, trottoarens stenläggning plågade hennes fötter och hon tvekade om hon ej skulle vända om hem igen eller gå in och sätta sig någonstädes.
I detta ögonblick kom herr Léon ut från en port i närheten med en pappersbunt under armen. Han kom och hälsade på henne och ställde sig i skuggan utanför Lheureux' butik under den framskjutande gråa markisen.
Fru Bovary sade, att hon ämnade gå och hälsa på sitt barn, men att hon började bli trött.
— Om — sade Léon, men han vågade ej fortsätta.
— Har ni något ärende att uträtta? frågade hon.
Och då skrivaren svarade nej, bad hon honom göra henne sällskap. Samma kväll var detta bekant i Yonville, och fru Tuvache, märens hustru, förklarade, så att hennes piga hörde det, att fru Bovary hade komprometterat sig.
För att komma till amman måste man, efter att ha gått gatan i ända, vika av till vänster och följa en av ligusterhäckar kantad liten gångstig mellan kojor och gårdar. Häckarna blommade och ävenså törnrosbuskar, veronicor, nässlor ock björnbärsbuskarnas revor. Genom häckarnas öppningar såg man ett och annat svin på en gödselhög eller tjudrade kor, som gnedo sina horn mot
