trädens stammar. De gingo sida vid sida, hon stödde sig på honom, och han rättade sin gång efter hennes; framför dem surrade en svärm flugor i den varma luften.
De kände igen huset på ett gammalt valnötsträd, som beskuggade det. Det var lågt och hade brunt tegeltak, i vindsluckan hängde några snören fulla med uppträdda lökar som ett radband. Invid hagtornshäcken fanns en fyrkantig inhägnad av vide, som innehöll litet trädgårdssallat, några stånd lavendel och luktärter. I gräset sipprade smutsigt vatten, och runt omkring lågo diverse trasor av obestämd art, strumpor, en röd tröja och ett stort lakan av tjockt lärft, som var utbrett på häcken. Då grinden gnisslade, visade sig amman med ett diande barn på armen. Hon ledde vid andra handen en liten spenslig gosse med skrofler över hela ansiktet, son till en strumpvävare i Rouen, och som av sina föräldrar, vilka hade mer än tillräckligt att göra för sitt yrkes skull, blivit bortackorderad på landet.
— Stig in, sade hon, er lilla flicka ligger och sover.
Huset innehöll ett enda rum; längs in mot väggen stod en stor säng utan omhängen, ett baktråg stod nedanför fönstret, vars ena ruta var lagad med blått papper i form av en sol. Under tvättstället i hörnet bakom dörren stodo skodon uppradade jämte en butelj olja med en fjäder i halsen; en väderleksalmanacka låg och skräpade på den dammiga kaminen tillsammans med ljusbitar, flinta och fnöske. På väggen hade man fäst upp en figur föreställande Ryktet blåsande i trumpet, troligen utklippt av något parfymeriprospekt.
Emmas barn sov i vaggan. Hon tog upp det, insvept i täcket, vaggade det av och an och började sjunga.
Léon promenerade av och an i rummet; det var besynnerligt att se denna vackra eleganta dam mitt upp i all denna fattigdom. Fru Bovary rodnade; han vände sig bort, i tanke att hon ansåg hans blickar närgångna. Sedan lade hon ned den lilla som hade kräkts på hennes halsduk. Amman kom genast och torkade av henne och försäkrade att det ej skulle bli fläck.
