år och han tjugu, aldrig hade tänkt på att hon var ett fruntimmer.
Och vem fanns där för övrigt? Binet, några köpmän, ett par krögare, kyrkoherden och slutligen Tuvache, mären och hans båda söner, allesammans dumdryga och enfaldiga människor, som själva brukade sin jord, åto och drucko var för sig inomhus och dessutom voro andligt sinnade, med ett ord alldeles omöjliga att umgås med.
Men på den vardagliga bakgrunden av alla dessa människoansikten skilde sig Emmas ansikte från de andras, och ändå var det liksom mera i fjärran, ty han kände att det låg en avgrund mellan honom och henne.
I början hade han besökt henne flera gånger i sällskap med apotekaren. Charles hade ej visat sig särdeles angelägen att ta emot honom, och Léon visste ej huru han skulle bära sig åt, han slets mellan sin fruktan att vara påflugen och sin längtan efter den förtroliga bekantskap, som han nästan ansåg vara en omöjlighet.
IV.
Så snart det blev kallt, flyttade Emma från sitt rum och ut i salen, ett långt lågt rum med en grenig polyp som prydnad på kaminkransen. Hon satt i sin länstol vid fönstret och såg folket i byn gå förbi på trottoaren.
Léon gick två gånger om dagen från sin byrå till Gyllene Lejonet. Emma hörde honom komma på långt håll; hon böjde sig fram och lyssnade, och den unge mannen passerade förbi bakom gardinerna, alltid klädd på samma sätt och utan att vända på huvudet. Men i skymningen, då hon satt med hakan i sin vänstra hand och lät det påbörjade broderiet vila i knäet, spratt hon ofta till, då hon såg denna skugga plötsligt glida förbi. Hon steg upp och sade till att man skulle duka.
Herr Homais kom under det man åt middag. Med sin mössa i handen smög han sig tyst in och hälsade på
