samma trånad; det var som en själens viskning, som ljöd högre än deras röster. Överraskade av denna nya ljuva känsla, tänkte de ej på att göra sig reda för dess orsak. En annalkande sällhet är som de tropiska ländernas strand, den utsänder över den omätliga rymd, som ligger den närmast, en med vekliga vällukter mättad bris och man berusar sig därav utan att oroa sig för det kommande, som man ej ser.
På ett ställe var marken upptrampad av boskap; de måste gå på stora gröna stenar, som lågo här och där i smutsen. Hon stannade ofta ett ögonblick för att se efter var hon skulle sätta ner sina fötter, och vacklande på den osäkra stenen stod hon med armbågarna utspärrade och överkroppen framåtböjd och skrattade, fastän hon var rädd för att falla i vattengölarna.
Då de kommo till hennes trädgård sköt fru Bovary upp den lilla grinden, sprang uppför trappstegen och försvann.
Léon gick tillbaka till sin byrå, hans principal var borta; han kastade en blick på pappersluntorna, formerade en penna, men tog slutligen sin katt och gick sin väg.
Han gick till hagen vid skogsbrynet; han lade sig på marken under granarna och betraktade himlen genom sina fingrar.
— Vad jag har tråkigt! sade han för sig själv, vad jag har tråkigt!
Han tyckte det vara en beklagansvärd lott att leva i denna by, med Homais till vän och herr Guillaumin till principal. Den senare, en herre med guldglasögon, vit halsduk och röda polisonger, tänkte ej på annat än sina affärer och förstod sig ej på ett mera invecklat själslivs finesser. Vad apotekarens fru beträffar, var hon den bästa hustru i Normandie, from som ett lamm, hon älskade sina barn, sin far, sin mor, sina kusiner, grät över andras olyckor, lät hushållet gå vind för våg och föraktade snörliv, men hon var så långsam i sina rörelser, så tråkig att höra på, hade ett så vanligt utseende och en så tarvlig konversation, att han, fastän hon blott var trettio
